Neo Nieminen

Snart i två veckors tid så har lill-plutten gjort sig till känna. Första gångerna var det några enstaka märkliga puttande och buffande inifrån någonstans strax nedom naveln. Nu är det nästan så att man kan klocka in den parvelns vakentid och sovtid. Känner av honom/henne nästan varje dag nu. Förmiddagsgympan börjar runt kl 8 till 10. Sen är det paus fram till efter lunch. Då sätter eftermiddagsturen igång från 14-tiden och framåt i varierande period. Sen är det lugnt fram till det att jag kommit hem och varvat ner och lagt mig till rätta i soffan. Då blir det några små enstaka “buffar” så hårda att jag kan känna dem med handen :). Tyvärr så har Johan inte hunnit känna något än men är det sån här gympaverksamhet varje dag så dröjer det nog inte länge innan pappa Johan kan känna.

Idag var det dax att mäta magen och lyssna på hjärtljuden. Alla mått var som det skulle. Magen växer i den takt den ska. Sen kom vi till det som skulle bli barnmorskans utmaning idag. Lill-plutten vägrade göra sig medgörlig när det gällde att lägga sig så till rätta så vi kunde höra hjärtljuden. Den sparkade till dopplern ett par gånger av ren irritation. Efter nästan 10 min så bestämde barnmorskan sig för att med hjälp av vanligt ultraljud lokalisera parveln och efter lite mer knådande över min mage fick vi till slut in hjärtljuden! Oj vad det lät! Som en liten välsmörjd snipa, tuff, tuff, tuff..

Den här veckan går i vi in i vecka 20, dvs vi har nu lyckats gå halva tiden. Magen har börjat anta en ordentligt fin bebbe-mage. Svårt att dölja den nu. Tanterna på jobbet jollrar så fort jag kommer in rummet. Men sånt är ju roligt, men inte när de klappar en på magen. *Morrrr*