Neo Nieminen

Så var vi på sjukhuset igen. Små värkar men inget märkvärdigt. Hela förmiddagen har vi legat och väntat på att få svar på vad som ska hända härnäst. Vi vet ju om att imorgon så tas det beslut om vi sätts igång eller om det blir planerat kejsarsnitt. Precis vid lunchtid får vi reda på att jourhavande läkare skickar oss på permission för att jag “ska ge kroppen en sista chans” att komma igång av sig själv. Kl 18 ikväll så ska vi på läkarundersökning och sen ska vi sova över till imorgon till nästa läkarbesök. Fortsättning följer…

Så var det dax igen… man skäms ju snart nästan. Innan vi åkte hem från sjukhuset i morse så sa läkaren att går vattnet så “lägg dig ner och åk ambulans in”… Med dessa ord i öronen åkte vi hem och hälsade på Anna, Robert och härliga Isac. Allt kändes frid och fröjd och det kändes skönt att få vara hemma i sin egna säng igen. Jag slocknade som en klubbad säl medans Johan fick lite egen tid. Men så kom det mängder av fostervatten och jag fick lätt panik då jag mindes läkarens röst. Var nu den rätta fosterhinna som gått eller inte. Efter mycket om och men och funderingar ringde jag till förlossningen som beordrade oss in igen!!

Väl inne och inkopplad till CTG, undersökt så konstaterades att vattnet inte hade gått Johan och jag hade redan i bilen kommit överens om att om det inte var något så ville vi sova hemma, men då satte ett par fasansfulla värkar igång och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna och barnmorskan ledde in oss på “vårt” rum igen. Då var vi på plats igen…. Fick sovdos och vi fick tillslut somna.

Efter att ha kommit tillbaks till förslossningen kl 20 var det dags för CTG igen. De håller koll på Neos hjärtslag och Petras sammandragningar. Allt ser jättrebra ut, men till skillnad från vad läkaren sa igår så har inte vattnet gått “på riktigt” utan det är bara den ena hinnan som gått vilket innebär att det fortfarande blir en väntan på att vattnet ska gå.

Så här ser det ut när Petra är kopplad till CTG apparaten

Vi stannade kvar över natten i fall att det skulle hända något, men efter ronden idag blev vi hemskickade igen och är välkomna på måndag morgon (om inte vattnet går innan dess såklart). På måndag är det vecka 42 vilket innebär att Petra eventuellt kommer att sättas igång. Man vill helst undvika det eftersom de värkar som blir då inte är lika kraftiga som om det skulle sätta igång spontat. Vi får hålla tummarna och hålla er underättade.

Vilken sovmorgon, knölig gnisslande säng och skakiga händer efter biverkan av morfinet. Obehaglig känsla att vara helt skakig och vimsig. Men jag hade inga värkar eller smärta.
Innan vi skulle åka hem ville läkaren kolla till mig igen, för att verkligen se om vattnet hade gått eller inte. Och jag hade ju haft rätt!! Så plötsligt skulle vi inte komma tillbaka på måndag utan eftersom vattnet gått kvällen innan så hade de som policy att inom 48 timmar skulle man kommit igång med förlossningen pga infektionsrisken. Har man inte öppnats mer så skulle man få hjälp på traven. Så vi fick permission från sjukhuset till kl 20.00 idag för att komma tillbaka och att se vad de ska göra med oss. Fortsättning följer….

Ojojoj vid cirka 19-tiden så började värkarna komma. Jag hade haft molande värk i nedre regionen hela dagen efter det att vi kom hem efter sjukhusbesöket i förmiddags.
Johan började klocka mina värkar från cirka 20-tiden och först var det lite oregelbundet men sen tyckte vi att det nog började bli ganska så punktliga. Fick in tiderna 3-5min mellan värkarna. Ringde in till förlossningen och frågade om hur länge man skulle stanna hemma innan man kom in. Det hängde visst lite på mig om hur länge jag orkade med smärtan. Jag tog 2 Alvedon vid 22-tiden och försökte lägga mig men det började bli svårt att hitta motivation att var hemma och lida och vi åkte in igen….

Väl inne så kopplades vi upp på CTG-maskinen igen och nu hade jag värkar mellan 2-5 min och de gjorde sablans ont! Men jag hade inte öppnats något mer dessvärre. Jag menade på att jag tyckte att vattnet gått tidiagare men sköterskan var inte så säker. Men vi beslutade om att stanna kvar över natten i alla fall för kontroll samt smärtlindring. Känns skönare att vara på plats med proffsen när man har så ont som jag hade. Fick 2 Citodin, 1 Bricanyl (som skulle dra ner frekvensen på värkarna) samt 1 Sobril så att jag skulle kunna sova. Men efter 2 timmar av “förlamande och smärtsamma” värkar så fick jag en spruta Morfin i benet och det dröjde inte länge förrän värkarna avstannade helt och jag hamnade i någon sorts av dvala. Johan sussade bredvid med ena ögat öppet för att kunna trösta och hålla hand när det behövdes. Till slut sov vi båda…