Neo Nieminen

Nu har vi varit hemma i 3 dagar. Det har varit omtumlande och lite pirrigt att försöka sköta allt själv nu. På sjukhuset har vi alltid haft backup av gulliga sköterskor som passat Neo när man velat sova eller bara ta igen sig. Amningen går bra tycker jag men jag tycker att det är svårt att uppskatta hur mycket han får i sig. Tur att BVC tanten kommer på måndag så vi får se om han gått upp eller ner i vikt.
Både Johan och jag börjar misstänka att han kanske inte blir riktigt mätt på det han får från bröstet för han sover inte så långa stunder och är helt otröstlig när han vaknar ibland. Så vi har faktiskt köpt lite ersättning för att se om det kan bli någon skillnad att amma + att ge honom lite extra. I och med att han sondades på sjukhuset så är han mycket ovan vid nappflaskan. Vi har alltid hans antibiotikaspruta om det skulle krisa sig att få i honom ersättningen.

Igår var vi ner på stan för att leta efter en liten mössa, så han inte blir kall om öronen i vagnen. En sak som vi märkt är att han “älskar” att sitta i bilbarnstolen. Han somnar på en gång!! Skönt…. Barnvagnen är dock lite för obekant så den gillar han inte alls, än. Det är bara att öva tänker jag så vi ska gå lite kortare sträckor med vagnen och så får han prova sova i  den under dagen så att den inte känns så obehaglig.

Vi tar en dag i taget! På måndag kommer BVC-sköterskan på första kontroll. Ska bli spännande och se om vi får godkännt på skötseln av Neo. Sedan på tisdag skall vi på återbesök till sjukhuset med Neo för att se om hans CRP har sjunkit.

Nu på morgonen när vi kom till Neos rum så sa en sköterska att de flyttat på Neo och då stannade hjärtat i bröstet på mig! Men han hade fått komma in ett rum som inte klassades för intensiven. Neo hade blivit bortkopplad från syrgasen!! Vilken lättnad! Där låg han och sussade när vi kom in. Vi kom precis lagom till att byta blöja och för matningen. För första gången så fick jag sitta och hålla i honom och försöka få igång amningen. Det gick inge vidare faktiskt så naturligtvis så vart Neo förbannad.

Trött och nöjd efter att ha fått vara hos mamma en stund

Men medans han snuttade så sondmatades han av Johan. Jag har fått en bröstpump till mitt rum så jag ska försöka pumpa istället, och jag har nu till 15-tiden fått ut typ 2 ml JIPPI….
Det är fortfarande ansträngt för honom att andas men det går framåt och sköterskorna är positivt inställda för hans tillfrisknande. Han har fortfarande infektionsparametrar så han får fortsatt antibiotika.

Johan går iväg på morgonen för att kika till lille Neo medans jag återhämtar sig efter snittet. Efter en stund kommer Johan tillbaka med mer info om Neos tillstånd. Igår kväll hade vi ju fått reda på att han hade för lågt blodsocker och blivit insatt på glukosdropp.
När Johan var iväg så fick han även reda på att Neo svalt ner bajs som kommit ut i fostervattnet som lagt sig i lungorna. Detta har medfört att Neo var snabbandand och kopplad till CPAP, dvs syrgas via näsgrimma. De hade fått ordning på blodsockret men hade fortfarande dropp.
Efter frukost var jag nyfiken och ängslig över hur Neo mådde och det vart ett rullstolsfärd över till barnavdelningen. Där  mötes jag av en jobbig syn. Lille Neo var kopplad till en massa slangar och låg och flämtade efter luft. Det var otroligt ledsamt att se så jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.
Efter att ha sett Neo ligga så här så dröjde det ända fram till eftermiddagen innan jag vågade gå tillbaka till Neo. Johan sprang mellan mitt och Neos rum.
På eftermiddagen fick vi träffa en barnläkare som var mycket positivt inställd till Neos förbättring. Han trodde att med lite antibiotika och syrgas så skulle nog Neo kunna komma hem efter helgen.  Ingen har ansett att tillståndet är något allvarligt utan mer att det kan hända sånt här. Detta fixar Neo på egen hand med hjälp av lite syrgas.
Trots att man jobbar inom vården så känns det ju alltid värre när det ”drabbar” en själv eller sin nyfödda stora parvel.
Det gick ju bättre och bättre under kvällen att se honom inkopplad till alla slangar. Jag får en hel del smärtlindring via tabletter och sprutor men faktiskt så känner man att det gör mindre ont hela tiden.

Så var vi på sjukhuset igen. Små värkar men inget märkvärdigt. Hela förmiddagen har vi legat och väntat på att få svar på vad som ska hända härnäst. Vi vet ju om att imorgon så tas det beslut om vi sätts igång eller om det blir planerat kejsarsnitt. Precis vid lunchtid får vi reda på att jourhavande läkare skickar oss på permission för att jag “ska ge kroppen en sista chans” att komma igång av sig själv. Kl 18 ikväll så ska vi på läkarundersökning och sen ska vi sova över till imorgon till nästa läkarbesök. Fortsättning följer…

Så var det dax igen… man skäms ju snart nästan. Innan vi åkte hem från sjukhuset i morse så sa läkaren att går vattnet så “lägg dig ner och åk ambulans in”… Med dessa ord i öronen åkte vi hem och hälsade på Anna, Robert och härliga Isac. Allt kändes frid och fröjd och det kändes skönt att få vara hemma i sin egna säng igen. Jag slocknade som en klubbad säl medans Johan fick lite egen tid. Men så kom det mängder av fostervatten och jag fick lätt panik då jag mindes läkarens röst. Var nu den rätta fosterhinna som gått eller inte. Efter mycket om och men och funderingar ringde jag till förlossningen som beordrade oss in igen!!

Väl inne och inkopplad till CTG, undersökt så konstaterades att vattnet inte hade gått Johan och jag hade redan i bilen kommit överens om att om det inte var något så ville vi sova hemma, men då satte ett par fasansfulla värkar igång och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna och barnmorskan ledde in oss på “vårt” rum igen. Då var vi på plats igen…. Fick sovdos och vi fick tillslut somna.