Neo Nieminen

Johan går iväg på morgonen för att kika till lille Neo medans jag återhämtar sig efter snittet. Efter en stund kommer Johan tillbaka med mer info om Neos tillstånd. Igår kväll hade vi ju fått reda på att han hade för lågt blodsocker och blivit insatt på glukosdropp.
När Johan var iväg så fick han även reda på att Neo svalt ner bajs som kommit ut i fostervattnet som lagt sig i lungorna. Detta har medfört att Neo var snabbandand och kopplad till CPAP, dvs syrgas via näsgrimma. De hade fått ordning på blodsockret men hade fortfarande dropp.
Efter frukost var jag nyfiken och ängslig över hur Neo mådde och det vart ett rullstolsfärd över till barnavdelningen. Där  mötes jag av en jobbig syn. Lille Neo var kopplad till en massa slangar och låg och flämtade efter luft. Det var otroligt ledsamt att se så jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.
Efter att ha sett Neo ligga så här så dröjde det ända fram till eftermiddagen innan jag vågade gå tillbaka till Neo. Johan sprang mellan mitt och Neos rum.
På eftermiddagen fick vi träffa en barnläkare som var mycket positivt inställd till Neos förbättring. Han trodde att med lite antibiotika och syrgas så skulle nog Neo kunna komma hem efter helgen.  Ingen har ansett att tillståndet är något allvarligt utan mer att det kan hända sånt här. Detta fixar Neo på egen hand med hjälp av lite syrgas.
Trots att man jobbar inom vården så känns det ju alltid värre när det ”drabbar” en själv eller sin nyfödda stora parvel.
Det gick ju bättre och bättre under kvällen att se honom inkopplad till alla slangar. Jag får en hel del smärtlindring via tabletter och sprutor men faktiskt så känner man att det gör mindre ont hela tiden.